I morse plockade jag fram min mask och blev "den där Gunilla" som går till jobbet och klarar av sina arbetsuppgifter. Som jag kan gömma mig bakom. Samtidigt är jag en jäkla bra skåderspelerska så länge jag behöver.
Tänk vad vi änglaföräldrar egentligen är otroligt "duktiga" och "plikttrogna". Vi är bra på att många gånger hålla fasaden.
Under eftermiddagens sista timmar innan hemgång kände jag hur den började lossna. Jag bet ihop för att klara lite till... Ville inte brista i gråt på jobbet, inte idag. Det fanns inte tid för det.
På väg hem lossnade det och mina tårar rann nerför mina kinder. Jag föreställde mig Rickard framför mig och jag försökte minnas våra kramar och hans doft och röst. Fy fan, vad jag saknar mitt barn!
Det är det grymmaste öde en förälder kan råka ut för, att mista ett barn. För när saknaden kommer så starkt så har åren som gått ingen betydelse. I den stunden är han lika död som i början av sorgen.
Jag vet att det kommer alltid att komma vissa stunder i livet när saknaden blir värre och så där riktigt påtaglig. Tolvslaget i natt startade det denna gången. När jag insåg att jag inte kunde ringa till mitt barn och önska Gott Nytt År!
Väl hemma kröp jag ner under täcket en lång stund med mina tårar och tankar. Den stunden som jag så väl hade behövt i morse när det inte gick...
Den här kramen är till alla som behöver den!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar