Sitter här mitt i natten...

Jag fick besök av "otäckingen". Det var ett tag sen sist. Jag kunde inte somna utan istället började alla hemska minnesbilder rulla upp sig framför ögonen. Jag klarar inte av  det. Jag kände hur det började krypa under skinnet, tårarna brände bakom ögonlocken och jag fick svårt med andningen.

Efter alla mina ångestattacker så har jag lärt mig att hantera dem. Det är ingen mening att ligga kvar. Gråten stockar sig och allt blir ännu värre. Jag gick upp och vankade runt lite i huset, grät och när andningen lugnat sig en aning satte jag mig i soffan och bara lät alla tårar få komma.

Nu är det återigen tid för mångas födelsedagar och det triggar alltid upp, mer eller mindre omedvetet. Imorgon kväll är det tänkt att vi ska fira min bror som nyss har fyllt år och min pappa som fyller år. Näst på tur är det barnen som fyller år, Robin på söndag och Rebecca på onsdag. Ingen tycker längre om att fylla år, för varje gång är det en påminnelse om att det fattas någon vid kalasen. Men ändå försöker vi. Vi festar till det lite extra som det ska vara.

Det var längesedan jag bloggade en natt. Det gjorde jag ofta i början av min sorg då alla mina nätter var mer eller mindre oroliga och sömnlösa. Nu har ett par timmar gått. jag har druckit några glas vatten och fått ner andningen på normal nivå igen. Nu känner jag att mina rödgråtna och svullna ögon behöver vila och förhoppningsvis får jag också några timmars sömn.