Mellan himmel och jord

En dag värd namnet Mellan himmel och jord har det varit idag.

Dagens ingrepp bestod i att operera bort ett märke på läppen. Jag var aldrig orolig för smärtan men däremot att mina känslor skulle "flippa" ut som de ibland kan göra när jag hamnar i otrygga situationer. Det har hänt vid några tidigare tillfällen och har gjort att jag är vis av den erfarenheten. Idag flöt allt på bra som väl var. Smärtan kan jag hantera, jag intalar mig alltid med att: "Du har varit med om värre saker än det här!" För större smärta än att förlora ett barn finns inte...

Efteråt hade jag och dottern bestämt träff. Det blivande föräldrarna hade varit hos barnmorskan och för första gången fått höra hjärtljuden. Hon berättade ivrigt om denna spännande och upplevelserika händelse. Bebisen hade sparkat väldigt mycket så de fick vänta en stund innan hjärtljuden hittades.

Vi bestämde oss för att gå och beställa blommor till Rickards dödsdag som närmar sig sakta men säkert. Vi valde tillsammans med floristen form och färger och det kommer att bli jättevackert.

Jag följde med Rebecca hem på en kopp kaffe. Jag trodde att jag skulle få chans att känna några sparkar idag men när jag höll min hand över magen blev det lugnt. Dottern sa till magen: "Sparka nu då.."
Men jag fick till sist säga: "Han/hon vill inte med mormor..!

När maken slutade arbetet var jag och hämtade honom och vi satte kurs mot lokaltidningens redaktion för att beställa en minnesannons till Rickard. Jag har suttit och plitat ner ord och små verser i snart två veckor men allt har känts fel. Idag bestämde jag mig för att det inte behöver vara så mycket. Det är ju inte i antalet ord vi visar vår saknad. Jag får alltid ta ett djupt andetag när vi närmar oss tidningsredaktionens kontor i stan. För granne med lokalerna ligger begravningsbyrån där vi tvingades att sitta och planera en begravning för vårt barn för snart fem år sedan. Det är ett minne som fortfarande gör ont och jag tittar aldrig på det hållet de gånger jag tvingas passera just där.

Minnet dök upp precis när vi hade parkerat bilen utanför. Jag drog mitt långa andetag och vi gick in för att ordna vår minnesannons. Kvinnan som tog emot oss lyssnade på våra önskemål och tillsammans planerade vi utformningen. När jag till sist lämnar mitt namn så säger kvinnan: "Jag har läst din blogg. Jag känner igen det nu när jag ser namnen. Du skriver jättefint!"
Jag blir smått förvånad och samtidigt glatt överraskad och tackar för hennes ord. Att höra det just i den svåra stunden var som en liten sol i mörkret. Jag glömde bort att tänka på begravningsbyrån väg tillbaks till bilen.

Däremot kom jag på att jag svamlade fel svar till henne när hon frågade om jag fortfarande har kvar min metroblogg. Jag sa nej, men det har jag fast jag skriver inte i den särskilt ofta. Numera är det på denna bloggen som jag skriver kontinuerligt.

En dikt som jag skrev när vi hade samma dilemma inför 2-årsdagen:

Minnesannonsen

Hur ska man som mamma och pappa
med bara ett fåtal ord kunna formulera
all denna sorg och saknad
över barnet som inte finns i livet mera?

Så mycket vi kan och vill säga
får inte plats i den lilla rutan
Det blir till slut enkelt och vackert
om sorgen att leva utan

vårt barn

Dikt © Gunilla Karlsson

Dikten finns i boken "Det fattas bitar i mitt pussel"