onsdag 16 juni 2010

Min lediga, soliga och avkopplande dag

Idag har jag ledig dag och det har varit skönt att inte ha något inplanerat. jag behöver så väl de där lediga dagarna när jag kan göra vad jag vill.
Ikväll är det trivselkväll för all personal från jobbet, men jag tackade nej eftersom jag kände i förväg att jag så väl behövde det här hellediga dygnet. Nu var jag ju iväg igår kväll och imorgon kväll arbetar jag. Jag försöker förklara att jag behöver min lediga tid för att ta det lugnt och även om det är trevligt så är det psykiskt  krävande att vara social och på topp och det tar massvis med energi även att ha roligt. Många tycks inte förstå detta och det kan jag ju inte heller begära men jag känner själv min gräns och har lärt mig att lyssna på min kropp och lyder den.

Jag lufsade runt här i min morronrock under förmiddagen, tittade lite på förmiddags-tv och drack kaffe i omgångar.
Ringde dottern och kollade läget med henne eftersom jag visste att hennes fästman idag befann sig många mil hemifrån och jag hade lovat att vara reserv vid ev. förlossning. Men det var lugnt på den fronten och hon skulle också passa på att njuta av det fina vädret idag.
Solen lyste och vid lunchtid tog jag solstolen, en bok och mina nya solglasögon och satte mig i trädgården. Det var väl lite si och så med koncentrationen på läsningen idag och jag la den ifrån mig och solade istället.
Sedan plockade jag rabarber och gjorde en smulpaj som sonen har fått smaka ikväll. Den fick extra bra betyg idag :) Kanske var det för att jag klickade över lite överbliven vispad grädde innan den åkte in i ugnen?
Jag blev rörd över presenten som var i brevlådan och blir varje gång så glad över allt positivt som min blogg ger mig.

När jag var i Ullared förra veckan köpte jag ett fint hjärta och ikväll var jag hos Rickard en stund och plockade och pysslade vid hans grav och la hjärtat på plats och liljekonvaljer i vasen. Jag blev så glad när jag  hittade dem idag på skuggsidan av huset.

 
Bilder från mitt besök hos Rickard ikväll. Jag mådde bra där ikväll och satt i kvällssolen och pratade med min son om mycket vad som händer...

Idag blev det en dag med många guldkorn och jag samlar ju på dem....
Annat var det dagen idag för exakt fem år sedan :( Då skrev jag ner följande rader:

 

Nu har vi haft urnsättning av vår älskade son. Det var skitjobbigt att se urnan med hans namn på och veta att däri finns min Rickard. Det blev en fin stund tillsammans i dopkapellet innan lillasyster bar ut urnan till graven. Sedan sänkte min man ner den i graven. Mycket tårar, mycket känslor.
På kvällen var vi där igen och hade en lykta med oss. Där är så fint med alla blommor. Vi satt hos honom en stund innan vi sa go´natt.
Nu känns allt så konstigt. Jag vet var jag har honom. Jag kan gå till honom när jag vill. Jag kan prata med honom. Det som gör så förbannat ont är att inte få höra hans röst, aldrig få krama om honom. All denna saknad!!!!!!!

 

På fem år har jag lärt mig en hel del. jag har lärt mig att aldrig ta något för givet. Jag saknar mitt barn varje dag men jag gråter inte längre varje dag. Jag ramlar ner i mina svarta hål och har mina "skitdagar" men inte lika ofta och jag tillåter dem komma när de kommer. Att förlora ett barn är som att bli amputerad på en kroppsdel, med tiden lär man sig leva med de nya förutsättningar man har. För fem år sedan trodde jag inte att jag skulle överleva den smärta som jag bar på. Men på något märkligt vis går livet vidare om än på ett sätt som man inte önskar någon annan.

 

8 kommentarer:

  1. Ja amputerad är man verkligen! Så är det! Gor ont och taggen går aldrig ur mammas hjärta.
    Men livet följs av andra saker men livet blir aldrig detsamma
    kram änglamman susanne

    SvaraRadera
  2. Kikar in i natten. Kan inte sova som vanligt, tur att det finns internet...

    En sån ängel har jag också fast kroppen är ett rosa glashjärta, så fint!
    Jag fick mitt av en vän som gör smycken och av henne fick jag också mitt fina namnhalsband.
    Tre stavar med mina barns namn på plus en liten med ett S på som står för Sixten, min älskade hund.

    Lämnar en styrkekram och smyger vidare i natten <3

    SvaraRadera
  3. Susanne: Livet kan aldrig bli detsamma när alltid en fattas :( Detta blir så påtagligt speciellt vid alla glada tillfällen när hela familjen samlas.

    Lillan: Låter fint med dina halsband! Visst är det tur att internet finns. Jag har själv tillbringat många, många sömnlösa nätter framför datorn. Hoppas att du till slut fick några timmars sömn.

    Änglamammakramar till er båda...

    SvaraRadera
  4. Fina Gunilla!

    Så vackert bilderna visar vid graven!

    Som du vet har min dotter varit väldigt sjuk och det fanns stunder vi inte visste om hon skulle klara sig! Lyckligtvis vände allt och hon fick i går komma hem efter 5 veckor på sjukhuset!
    Under denna tid har jag tänkt så mycket på dej bla,kan inte förklara riktigt hur och varför!Jag kan inte veta hur det är att förlora ett barn men när du skriver att det är som att bli ampunterad på en kroppsdel kan jag mycket väl förstå! Jag känner mej hallt och mår fruktansvärt "bara" efter min händelse!
    Jag är också väldigt rädd att den svåra sepsis hon hade ska "vakna" till liv igen!
    I morse vaknade jag av att jag grät för i drömmen fick hon hög feber igen....

    Det vi har i dag är inte självklart vi har i morgon...inte äns nästa stund!

    Jag vill ge alla Änglarmammor,pappor en extra varm o kärleksfull varm kram!

    <3
    Eva

    SvaraRadera
  5. Att förlora sitt barn går nog inte att beskriva bättre än vad du har gjort Gunilla, att få amputerat en kroppsdel, det säger allt.
    Jag tar inte heller någonting för givet längre, du samlar guldkorn, underbart tänk, jag fångar dagen och ögonblicken. Att se tillbaka då och då gör gott för själen tycker jag,det blir då tydligt att livet trots allt gott framåt.

    Bamsekram till dig Gunilla

    SvaraRadera
  6. Att förlora sitt barn - det är den djupaste sorgen - en sorg som aldrig någonsin försvinner.
    För när det älskade barnet gick tog det med sig en bit av mammas/pappas hjärta.
    Den biten fattas för alltid i hjärtat!

    Kram!

    SvaraRadera
  7. Hej Gunilla,

    Vilket vackert inlägg du har skrivit. Du är en sann överlevare, tänker jag när jag läser dina rader. Men det vet jag ju sedan tidigare. Det är så gripande att läsa om urnsättningen. Jag blir mycket berörd av att läsa det. Så svårt att föreställa sig som mamma när man inte varit där.

    Så fint att du lyssnar på din kropps signaler och tar väl hand om dig. Det gör gott i mig att läsa det. Säkert hade din son önskat att du skulle ha det bra också om han inte var där. Så är ju barn, eller hur. De vill att mamma och pappa ska ha det bra. Även när de inte själva är där. Antingen de är på fest eller om de svävar kring som änglar i himlen, tror jag.

    Om du har lust och ork att läsa så har jag lagt in en hel del bilder från min semester i Brighton i bloggen här på Blogspot. :)

    Många varma kramar till dig
    Anna-Karin

    SvaraRadera
  8. Tack för alla fina kommentarer!
    Kram till er alla!

    SvaraRadera