onsdag 11 augusti 2010

Livet är ett arbete för överlevnad


För fem år sedan tappade jag tron på livet...

Jag kämpade i över ett år för att hålla mig kvar och till slut inse att jag trots allt ville leva.

Jag hade ju så många att leva vidare för. Jag hade så mycket kärlek omkring mig. Ett tungt arbete låg framför mig att dessutom lära mig leva vidare för min egen skull. Det var liksom inte längre självklart.

Åren har gått och jag har kämpat på och fallit till marken många, många gånger. För varje gång jag fallit har jag kunnat resa mig igen.

Jag har flera gånger hört berättats att människan är stark och har en enorm överlevnadsförmåga. Jag är nu tvungen att hälla med om det! Jag lever än, därför är jag alltså stark!

Livet går vidare... Jag hatade det uttrycket i början på min sorg. Jag blev både arg och ledsen när någon sa så till mig. Hur kan livet gå vidare när man förlorat ett barn? Men även här måste jag numera hålla med och kan även komma på mig själv att säga så när jag pratar med någon om min livssituation.

Livet går trots allt vidare, fast på ett annorlunda sätt. Man förändras som människa. Man får nya värderingar i livet och på livet...

Man bär för alltid med sig sin stora sorg och förlust men man bäddar in den i eget rum i sitt hjärta. På så vis bär man alltid med sig barnet man miste och man har sina minnen bevarade och plockar fram något av dem varje dag.

Jag har låtit mig växa i min tro på livet igen i min egen takt. Det har tagit många år men nu tror jag att jag är långt framme även om jag aldrig någonsin kommer i mål. Det har jag accepterat. Livet blir aldrig som förr...

För fyra veckor sedan fick jag mitt första barnbarn. Detta lilla barn är början på något nytt och jag har lyckokänslor som jag trodde jag aldrig mer skulle kunna känna. Det är stort! Livet är märkligt!

Jag är glad att jag valde att kämpa för livet...


© Gunilla Karlsson Poeter.se-hjärtat till en stödmedlem! 

Publicerad 2010-08-11 på poeter.se

7 kommentarer:

  1. Stor KRAM till dig.
    Kram från Li

    SvaraRadera
  2. Fina Gunilla!
    Jag är också glad att du valde att kämpa för livet! Annars hade jag inte kunnat läsa din fina,meningsfulla blogg!:)

    Varm kram!
    Eva

    SvaraRadera
  3. Du skriver så fint Gunilla :-)
    Kramar Majsan

    SvaraRadera
  4. Kära vän.
    Jag får gåshud och tårar i ögonen.....jag är glad att du valde livet, annars hade jag ju inte fått äran att lära känna just dig.
    BAMSE kramar Katta

    SvaraRadera
  5. Tack kära vänner!
    Jag är glad att jag har er här som läsare på min blogg!

    KRAM

    SvaraRadera
  6. Berit StuhrenbergWijk12 augusti 2010 kl. 01:13

    Hej Vännen<3
    Kan bara hålla med, jag är så tacksam över att du kämpar och orkar.
    Vet att lilla Nima kommer att vara så stolt över sin mormor som skriver så fina texter.
    Glömmer aldrig hur du beskriver livet som en berg och dahlbana. Nu har du äntlien hamnat på toppen av den, när det sedan går neråt,( man måste tillåta sig att det går neråt igen) så finns vi här för dig och puttar på dig så du kommer upp igen, jag tror att Rickard och Nima står främst i ledet och puttar på.
    En bamse kram till dig fina Gunilla

    SvaraRadera
  7. Tack Berit för att du är en av dem som puttar på mig när det är jobbigt!!!
    Kram Gunilla

    SvaraRadera