För två år sedan, exakt idag, skrev jag på min blogg:
Om tre dagar
Om tre dagar
har mitt äldsta barn sin födelsedag
Jag har en krypande känsla inom mig
inför hans kommande födelsedag
En tveksamhet över mina känslors
beteende på mitt barns födelsedag
Dagen kommer alltid att vara speciell
Prinsesstårtan är beställd
Presenterna är nästan detsamma varje år
Det blir blommor, blommor, blommor
kanske någon prydnadssak
och massvis med ljus
Presenterna får han först
sedan träffas gästerna i föräldrahemmet
där bordet står dukat med flaggan på bordet
kaffe och tårta, ljus och servetter
och foto på födelsedagsbarnet
har mitt äldsta barn sin födelsedag
Jag har en krypande känsla inom mig
inför hans kommande födelsedag
En tveksamhet över mina känslors
beteende på mitt barns födelsedag
Dagen kommer alltid att vara speciell
Prinsesstårtan är beställd
Presenterna är nästan detsamma varje år
Det blir blommor, blommor, blommor
kanske någon prydnadssak
och massvis med ljus
Presenterna får han först
sedan träffas gästerna i föräldrahemmet
där bordet står dukat med flaggan på bordet
kaffe och tårta, ljus och servetter
och foto på födelsedagsbarnet
Dikt © Gunilla Karlsson 081017
Idag sitter jag här med samma tankar, samma känslor och samma sorts oro.... Kvällen ska tillbringas på arbetet, men efter det så har jag tagit ledigt ett par dagar för att få tid för mig själv och min familj, att bara få tillåta sig vara i det som blir. Hur det nu blir? Det vet vi inte förrän dagen är över.
På min diktsida på Facebook satte jag idag in en dikt som alltid stämmer. Det finns alltid människor i ens omgivning som tycker att det borde vara bra nu. Att nu när barnbarnet har kommit så borde jag vara glad istället. Jag orkar inte förklara, för det är ändå bara dem som själva har förlorat ett barn som kan förstå mina känslor. Lyckan över barnbarnet är en sak och saknaden över Rickard är en annan. Det är himmel och helvete i samma kropp och jag kan inte styra över hur jag mår.
Älta sorgen?
Vi som förlorat ett barn
kan av många tyckas älta vår sorg.
Vad har de för rätt att tycka?...
Vårt ältande är ju vårt sätt
att visa kärleken till vårt barn.
Det är ju detta barn vi har skapat
och burit under vårt hjärta.
Det är detta barn vi har följt till sista vilan.
Det är ju detta barn som vi nu bär med oss i vårt hjärta
På en plats där vi vill ha kvar vårt barn
så länge vi själva andas och finns till.
Vi kallar det kärlek.
Dikt © Gunilla Karlsson
Publicerad 2007-10-19 på poeter.se
Dikten finns även i min bok "Det fattas bitar i mitt pussel"
Vi som förlorat ett barn
kan av många tyckas älta vår sorg.
Vad har de för rätt att tycka?...
Vårt ältande är ju vårt sätt
att visa kärleken till vårt barn.
Det är ju detta barn vi har skapat
och burit under vårt hjärta.
Det är detta barn vi har följt till sista vilan.
Det är ju detta barn som vi nu bär med oss i vårt hjärta
På en plats där vi vill ha kvar vårt barn
så länge vi själva andas och finns till.
Vi kallar det kärlek.
Dikt © Gunilla Karlsson
Publicerad 2007-10-19 på poeter.se
Dikten finns även i min bok "Det fattas bitar i mitt pussel"
Jag ser att vi har samma intresse - änglar:).
SvaraRaderaLäste om sorgen efter ditt barn. Jag har en 20-årig dotter, och jag ska inte säga att jag förstår hur det känns även om jag kan föreställa mig. Jag blev mycket berörd.
Kram, Maria
Ja Gudnilla du beskriver sorg och glädje i en änglamammas hjärta.
SvaraRaderaSå är det faktiskt
ha det gott
kram Susanne
Älta Sorgen?
SvaraRaderaSom vanligt när du skriver så berör det så starkt, kanske för att vi båda har upplevt hur det är att mista ett älskat barn.
Jag har också en dotter och barnbarn som är min och min mans glädje och som gjort att vi orkat leva vidare, men det tar inte bort sorgen över barnet man mist, den finns med hela tiden även när man gläds över och med barnbarnen.
Vi har också alldeles nyss "firat" Jörgens födelsedag. Tänker på Er och skickar varma kramar inför denna speciella dag.
Kram Hervor, Jörgens mamma
Gunilla du har så rätt, glädjen över barnbarn och sorgen efter ett förlorat barn är skilda känslor, så klart älskar vi dem vi har kvar här lika mycket som det barn vi förlorat men oron ligger ändå där och gnager för mitt i allt finns rädslan som ligger på lur inget får hända dem man har kvar, 2 olika världar ett helt annat liv både ett med glädje och ett där saknaden alltid följer vart än man går. Vi valde inte detta liv men vi har blivit tvungen att leva det liv som blev, vi är mammor och som mor (förälder) kan man inte bara glömma bort det man hade före, för det innebär ju att man måste glömma allt som var då innan, men allt hänger ju ihop, allt. Jag hoppas du förstår hur jag menar.
SvaraRaderaStor kram
Birgitta, Carolas mamma
Kramar om dig vännen, jag kommer att ha er alla i mina tankar
SvaraRaderaKramar i massor
Tack Maria för ditt besök! Ja, änglarna har fått en stor betydelse i mitt liv. Den som inte är drabbad kan aldrig föreställa sig hur det är när man blir drabbad. Det är en obeskrivlig smärta som inte kan beskrivas i ord och som jag inte önskar någon men som tyvärr kan drabba oss alla. Jag har också suttit för många år sedan som odrabbad mamma och tänkt tanken men vet nu hur det är :(
SvaraRaderaTack Susanne, Hervor och Birgitta, visst förstår vi varandra. Mellan oss kan ett enda ord säga så mycket som vi ändå förstår..
Tack Berit för att du alltid finns vid min sida hur jag än mår. Det betyder så mycket, det vet du om.
Kramar till er alla
Tack själv Gunilla, för att du delar med dig och skriver så vackert om något så tragiskt.
SvaraRaderaMånga varma kramar!
Varm Kram!
SvaraRadera<3 <3
Eva
Tack Maria, att skriva av mig är en av mina livlinor i detta nya liv...
SvaraRaderaTack Eva! En varm kram till dig också i höstrusket...