Julhälsning? JA....

 Tankar jag skrev för fem år sedan. Den gången inför vår första jul utan Rickard. Samma tankar börjar dyka upp nu igen. Lika aktuella än...

Folk säger att det börjar gå mot jul...

Här sitter jag igen

Jag kan inte sova. Ligger bara och funderar. Tänker på mina barn. Tänker på hur vi ska klara av att fira jul utan att ha vår äldste son med oss. Han har ju alltid firat jul med oss. Det är ingen tröst att tänka att han finns med oss i våra tankar och minnen. Jag vill ju ha honom här. Jag vill köpa julklappar till honom också och titta när han öppnar dem. Jag vill att han ska få äta all julmat som han tycker så mycket om. Jag vill att han ska sitta med oss och prata och skratta som han alltid har gjort. Jag vill att han ska få vara storebror till sina syskon som han alltid har varit. Jag vill att allt ska bli som vanligt igen. Nu rinner tårarna igen så att jag knappt kan se vad jag skriver. Jag är så förtvivlad. Hur ska vi klara av en jul utan honom?

© Gunilla Karlsson inför julen 2005

Jag satt uppe sent i natt och tänkte på det som vi har framför oss. Jag grät inte... Klockan var över två på natten och jag hade släckt ner i de flesta rum. Plötsligt hör jag julmusik från köket. Innan jag fattar var det kommer ifrån, så kallar jag på Robin som befinner sig i rummet bredvid och frågar om det är han som spelar. Han går ut i köket. Det är vår cd-spelare som har gått igång av sig själv och spelar Åsa Jinders jul-cd på ganska hög volym. Den spelar Gläns över sjö och strand... Vi tar händelsen som ett tecken, som en hälsning och då först kom mina tårar, fast nu som lyckotårar.

Gunilla Karlsson 101205