söndag 17 juli 2011

Poesi

Mitt sorgearbete har blivit poesi direkt från mitt hjärta....


Början på min vandring..


Finns det ett ljus
på den väg vi vandra?
Man kommer dithän
säger de andra,
de föräldrar som också 
ett barn har mist
Det tar mellan 5-8 år
att komma fram till sist


Då när ljuset börjar synas
man kan leva någorlunda igen
i det liv som fått växa ihop
med den stora saknaden
Ett arbete värre 
än något annat vi haft
Dygnet-runt arbete
som har krävt tårar och all kraft


men då
efter åtta år
vill jag kunna må.


När jag tänker så har jag ju bara två år kvar innan jag ser ljuset

Dikt © Gunilla Karlsson

Mer poetiskt hos Onsdagstema

4 kommentarer:

  1. En fin dikt om livets mödor. Har själv inte förlorat barn genom döden, men drabbats på andra sätt. Jag har hämtat tröst från Bibeln, säskillt Psalmerna är mycket trösterika.

    SvaraRadera
  2. Fint och mycket gripande! Stämmer på min tes "skriv för livet"
    Fin tolkning med stark närvaro!

    SvaraRadera
  3. En rörande och fin dikt Gunilla.

    Kan tänka mig att ditt lilla barbarn hjälpte dig skymta ljuset

    Bamsekram

    SvaraRadera