söndag 30 oktober 2011

Oktober månad börjar gå mot sitt slut...

Den slutar bättre än vad den startade. Alla som följer min blogg vet vad jag menar med den meningen. Jag är på väg upp ur mitt svarta hål och kommer närmare kanten för varje dag.

I helgen har min lilla piggelinmedicin varit och gjort sin mormor glad. Ett helt dygn har vi fått rå om den lilla. I mötena med henne hinner jag inte vara ledsen.

Just för tillfället gillar hon att titta i böcker. Hon har hittat fotoalbumen som står i en hylla i sovrummet och kommer med dem och sedan sitter vi och tittar på korten tillsammans. Det känns bra att sitta och se kort på barnen från deras uppväxt, hon pekar och pratar på sitt lilla egna språk och jag berättar om hennes mamma och hennes morbröder. Jag hoppas att hennes änglamorbror ser henne där från andra sidan och gläds med oss här nere.

5 kommentarer:

  1. Berit StuhrenbergWijk30 oktober 2011 20:45

    Hej vännen.
    Det är klart morbror Rickard ser på er och följer Nima i varje steg hon tar. Han är med er varje dag och han håller ett vakande öga över sin systerdotter<3
    Ger dig en söndags kram vännen min<3<3<3

    SvaraRadera
  2. Så fin hon är, ditt lilla barnbarn. Vilka ögonfransar hon har! :)

    Säkert tycker hon att det är jättespännande när du berättar för henne om bilderna i fotoalbumen. Och nog tittar hennes änglamorbror på er båda och ler då, det tror jag.

    Jag vet inte hur det kommer att bli för dig så småningom, Gunilla. Men min egen mamma säger att sedan en tid tillbaka betyder barnbarnen och minnena från dem mera för henne än vad jag och min bror betyder för henne. Hon minns inte så mycket längre hur jag och min bror var som små barn, det känns för långt borta säger hon.

    Kanske är livet så, när man blir äldre. Jag läste precis samma tankar som min mamma berättar om, inne i tidsprofessorn Bodil Jönssons fina blogg, där hon skriver om hur det är att åldras under 2000-talet i Sverige. Kika gärna in där om du har tid och lust, det är bara att googla på Bodil Jönsson blogg, så hittar man den.

    Sedan har det i alla fall varit så för mig när jag mist någon jag älskat, att jag vårdat minnena av den personen särskilt ömt i mitt hjärta och absolut inte velat förlora något av minnena av dem, även om de gjort ont. Det är ju det man säkert har kvar när någon dött, minnena av dem. "Jag har varit med om dig. Jag kan aldrig förlora dig". (Jacques Werup)

    En fin vecka önskar jag dig.

    Kram!
    Anna-Karin

    SvaraRadera
  3. Så rörd jag blir över era kommentarer snälla Berit och Anna-Karin!

    Kram till er...

    SvaraRadera
  4. Vilken sötnos. Vilka vackra ögon

    Stor kram till dig Gunilla

    SvaraRadera
  5. Tack E-K! Hon har jättefina ögon och lååånga... ögonfransar :)

    KRAM

    SvaraRadera