måndag 3 maj 2010

Jag blir både förbannad men mest ledsen

när jag läser:


Vår son dog- vi fick inte sörja honom

Vår dotter dog i magen- vi får inte sörja henne

Återigen kommer jag in på ämnet sorg som jag har blivit bra på. Det finns så mycket fördomar om hur man skall hantera sorg! Tro mig, vi svenskar är allmänt verkligen urusla på detta att ta hand om dem som har blivit drabbade av sorg.
När man drabbas av en stor sorg så visar sig genast omgivningens okunskap och fördomar om hur det ska vara. Plötsligt finns det några som tror sig veta hur vi mår och hur länge vi kommer att sörja. En fördom som jag har fått höra är att det kommer att kännas lättare efter begravningen. En annan fördom som många tror stenhårt på är det här med sorgeår. Att när det har gått ett år så är det ok, då ska man kunna vara som vanligt igen för då har man klarat av alla årets dagar och därefter slutar man sörja. 

Med min blogg och mina böcker har jag velat visa hur viktigt det är att den här typen av erfarenheter kring sorgen och sorgearbetet sprids på olika sätt i samhället. Det är ett sätt att motverka fördomar och att istället öka kunskaperna. Jag önskar att både regering, skolor, arbetsplatser, sjukvården och sist men inte minst försäkringskassan hade tagit del av "den lilla människans" erfarenheter och istället ändrat sina fördomar om sorgearbetet innan några "kloka huvud" sitter och skriver ner mallar och handlingsplaner som ska gälla för alla, oberoende av hur personen i fråga mår. Sorgen är något mycket personligt och det finns inte två människor som sörjer på samma sätt. Alla sörjer olika och inget sätt är fel ändå så ska vi dömas över samma kam.

Sist i mitt blogginlägg vill jag ge er en länk till en lista skapad av oss änglamammor som alla var med på en mailinglista när den gjordes. Initiativtagare till listan är Tuija och det var till henne vi skickade in våra bidrag med "klantiga uttryck" som vi har har fått höra från omgivningen med många olika fördomar om oss och våra sorger efter våra förlorade barn. Läs Floskellistan.

Jag önskar att socialförsäkringsminister Cristina Husmark Pehrsson hade tagit del i kunskaper från dem som vet hur det är. Att få sörja i tio dagar är inte tillräckligt och bara för att barnet är över 18 år är det inte mindre svårt att vara en förälder som förlorar sitt barn! Ett barn är ett barn så länge det finns föräldrar som sörjer! Detta är ord som jag lärde mig på mitt första Febe-möte. Så sant det är!!!

Andra som bloggar: här, här, här, här, här.

6 kommentarer:

  1. Hej Gunilla...En fantastisk vacker blogg :-)
    Det är första gången jag är inne och tittar och det är absolut inte sista gången. KOmmer att gå in varje dag för att se hur du har det och vad du skriver. Tack för denna vackra blogg! Och javisst finns det änglar.....De finns runtomkring oss hela tiden. Vi måste lära oss att vara öppna och ta emot deras kärlek. Jag skickar dig en lite ängladikt som en okänd ha skrivit - det är så vacker...

    Det kom en ängel till vårt hus
    Det kom en ängel till vårt hus en natt
    Hon gav oss visdom, och en dyrbar skatt.
    Med kärleks fulla händer, vår kind hon smekte ömt.
    Hon viskade som vinden, som om vi hade drömt.
    Låt alla tårar torka för ert barn i natt.
    Tänk att tiden han var nära är en livets skatt.
    Jag lovar att vi vårdar honom ömt till det är tid,
    för er att åter mötas och själarna får frid.
    "Okänd författare"

    Jag önskar dig en bra dag
    Kram MariLou

    SvaraRadera
  2. Ledsen, ja Gunilla det blir jag med,
    Själslig vård är lågt prioriterat, den sjukdomen syns inte utanpå.
    Ledsen är bara förnamnet.

    Kram

    SvaraRadera
  3. Berit StuhrenbergWijk3 maj 2010 20:44

    Hej Vännen.
    Jag blir så jävla arg. Vart är samhället på väg.
    Man känner ingen empati för sina medmänniskor. Jag blir samtidigt rädd på detta så iskalla samhälle.
    Jag skäms på deras bekostnad.
    Kramar om

    SvaraRadera
  4. Första gången jag tittar in hos dig, men inte sista. Man ska som förälder inte förlora sitt barn,så är det bara. När då trots det det hemska händer så är det för dj***igt att man ska sörja färdigt på 10 dagar och sen vara redo för vardagen igen! Hur kan man sätta en gräns på sorgen, speciellt sorgen efter förlusten av ett barn,SITT barn, som man burit i magen,förlöst och uppfostrat,vem är dom att bestämma hur länge man får sörja? Kan bara tänka mig din smärta och saknad och ber till högre makter att jag slipper uppleva det själv.
    Stora kramar Malin

    SvaraRadera
  5. Det är väl om någon beslutsfattares eget barn dör och de drabbas av otröstlig sorg, som de eventuellt kan förstå vilken pers det är. Kanske då skulle lagen ändras åtminstonde lite grand. Det är ju inte klokt att det finns så mycket kalla och oförstående människor.Att förlora sitt barn är det värsta som kan drabba en förälder.
    kram Susanne

    SvaraRadera
  6. Tack för kommentarer och synpunkter.
    Susanne, jag kan känna som du att det är inte förrän någon beslutsfattare själv får erfarenheten av att förlora ett barn som han/hon KAN FÖRSTÅ!!!
    E-K och Berit, kan man bli annat än ledsen över vårt kalla samhälle?
    MariLou och Malin, välkomna åter hit till min blogg! Kul att ni tycker om det jag har här...

    Kram till er alla

    SvaraRadera