Lika överväldig av lycka som man blir när man får sina barn, lika överväldigad av sorg blir man om man tvingas förlora dem.
Jag skrev om första gången jag träffade mitt barn förra veckan. Samma barn skiljdes jag ifrån 23 år senare.
Urval från ett av alla mina blogginlägg:
En helg för snart fem år sedan var du hemma här i huset för sista gången. Vi fick en bra helg tillsammans hela familjen. Du kom på fredagen och åkte hem på söndagen. Vi åt gott, drack gott, du och pappa och lillebror var och fiskade hela lördagen, vi spelade spel och var som vilken familj som helst. På söndagseftermiddagen skulle du ta tåget hem till ditt igen, vi tog farväl som vi brukade göra. Jag kramade om dig och sa VAR RÄDD OM DIG! Det brukade jag säga, och du svarade DET ÄR LUGNT,MAMMA! Det brukade du säga.
Tänk om jag då hade vetat att två veckor senare skulle vi få ett dödsbud lämnat av två poliser vid samma dörr. Då hade jag aldrig släppt iväg dig.
Samma vecka som du dog pratades vi vid i telefon och två dagar innan olyckan var sista gången vi snackades vid på MSN, vi skickade smiles och blinkninger till varandra. Åh vad jag kan sakna allt vi har gjort tillsammans! Och sedan försöka förstå att vi aldrig kan göra det tillsammans igen.
Vi pratar ofta om dig och tänker på dig varje dag. Att vi fick ha en sån bra sista helg tillsammans lindrar lite. Att veta att vi både fick ge och ta emot så mycket kärlek, denna vår sista helg som en hel familj. Aldrig ska vi sluta älska dig!
Hej vännen
SvaraRaderaDina ord ligger i mitt hjärta.
Denna outhärdiga smärta som ni alltid måste tampas med, tänker på er
kramar Berit
Mitt hjärta blöder när jag läser det du skriver. Att tänka tanke på ett liv utan mina grabbar vid min sida gör att jag mår illa. Den finns inte, men samtidigt vet vi alla att är olyckan frammer och det händer så kan vi inte vrida tiden tillbaka. Du är så otroligt stark och jag vet att han finns där hos dej ofta för att se till att du har det bra. För alltid.
SvaraRaderaKram Kram