tisdag 20 april 2010

För exakt 4 år sedan skrev jag på min blogg:

fyllde du 24 år och vi kunde bara gå till din grav och ge dig blommor och göra vackert. Om några dagar har vi årsdagen. Den dagen du vandrade till andra sidan. Jag kan fortfarande få stunder när jag tror att det är du som öppnar ytterdörren och kommer in. Kan inte fatta att det har gått över ett år sedan jag fick en varm kram av dig och borrade in näsan och kände din doft. Du gillade Fahrenheit och luktade alltid så gott.
Vi är inte längre den där glada familjen. Vi kämpar alla på våra olika sätt att försöka klara oss vidare. Vi är ju så många som har blivit påverkade av detta ofattbara att behöva mista en son, en storbror, ett barnbarn.........
Och just längtan och saknaden efter dig blir större för varje dag som går. Den längtan är som att längta efter någon som är bortrest eller när man själv är iväg och längtar hem till de sina. Men det återseendet får vi ju inte uppleva i detta livet. Och det är det som är så fruktansvärt, att försöka inse detta. Idag vill jag inte fatta detta. Kan inte fatta det. Orkar inte förstå. Inte idag!
(blogginlägg från 060420)


I morse vaknade jag med tårar på mina kinder. Jag tänkte på Rickard och hade låten Mama I´m coming home i huvudet. Jag steg upp trots att klockan bara var halv fem. Skulle ju ändå upp och jobba ännu en dag innan min lediga dag och mina semesterdagar. Skulle väl kunna bita ihop en dag till? Trodde jag...
När maken hade kört iväg och det var en halvtimme kvar innan jag skulle gå hemifrån kom nästa omgång tårar. Helst hade jag då bara velat krypa ner under täcket igen. Men "duktig" som man är så går man till jobbet och hoppas på att man ska klara dagen utan att bryta ihop. Nu gick detta inte speciellt bra för nästan med en gång som jag kom innanför jobbets dörrar var det dags igen.
Trots allt så gick timmarna och arbetet flöt på så smått. Jag slutade halv fyra och skyndade mig hem. Helt slut i maskineriet och la mig en stund på soffan för att vila men somnade nog meddetsamma.
Nu ska jag inte arbeta förrän på måndag. Jag kan göra vad jag vill dessa dagar, tänka, gråta, slappa, städa, baka t.om sova en hel dag om jag känner för det. Fredagen kommer hur jag än gör och jag kan bara låta den få komma. Kanske blir den något lättare än förra året? Det vet jag inte än, men jag är i alla fall beredd genom att inte behöva jobba den dagen.
Så länge jag kan så kommer jag alltid att plocka ut semesterdagar på Rickards födelsedag och dödsdag. Det är mitt val och folk må tycka vad de vill om den saken. Stör det någon så är det deras problem...

Älta sorgen?


Vi som förlorat ett barn
kan av många tyckas älta vår sorg.
Vad har de för rätt att tycka?
Vårt ältande är ju vårt sätt
att visa kärleken till vårt barn.
Det är ju detta barn vi har skapat
och burit under vårt hjärta.
Det är detta barn vi har följt till sista vilan.
Det är ju detta barn som vi nu bär med oss i vårt hjärta
På en plats där vi vill ha kvar vårt barn
så länge vi själva andas och finns till.

Vi kallar det kärlek.

 
Publicerad 2007-10-19 på poeter.se
Dikten finns även i min bok "Det fattas bitar i mitt pussel"

5 kommentarer:

  1. Berit StuhrenbergWijk20 april 2010 kl. 17:54

    Hej vännen.
    Tänk om jag fått torka dina tårar, ge dig lite styrka.
    De människor som inte förstår har jag inget till övers för, för mig som vän är det viktigt att finnas till hands och förstå, att få stötta och låta dig vara precis som du är när du är det. För mig behöver du ingen mask, du behöver inte vara stark du har rätt att släppa allt, du har verkligen all rätt min vän. För mig betyder du så oerhört mycket och jag vill att du ska veta att jag finns här om du behöver mig!
    kramar om dig och mina tankar kommer att vara hos dig och din underbara familj.
    Tänker på dig

    SvaraRadera
  2. Tänker på dig, vännen!!

    SvaraRadera
  3. Alla har vi rätt till vår egen sorg på vårt eget vis.
    Många styrke-Kramar till dig

    SvaraRadera
  4. Man kan aldrig bära någon annans sorg.. men det finns alltid en utsträckt hand!

    Kärleksfulla kramar till Dig!

    SvaraRadera
  5. Du skriver så vackert.
    Men det är nog som du säger,
    vi som inte upplevt att förlora ettbarn.
    Kan inte förstå det.

    Styrkekramar Okki

    SvaraRadera